Förlossningsberättelsen

Övergravid, eller överburen som det heter om man ska vara korrekt, i vecka 41+5 började jag nästan att ge upp hoppet... Varje kväll de senaste dagarna hade jag haft regelbundna sammandragningar under nån timme varje kväll, men det hände liksom inget mer.. 

Vi hade under söndagen pratat om ifall farmor skulle stanna hos oss, eller sova hemma. Jag hade vid nått tillfälle under dagen också råkat berätta varför jag var så rädd för en ny blödning (vad som kunde vara värsta tänkbara scenario) Lasses mamma som lätt oroar sig, vågade hon inte åka hem, och det var ju tur det! 

På kvällen så börjar jag få regelbundna sammandragningar igen, men vid 23:45 så börjar dom kännas lite. Hela tiden ca 5 min mellan och vid 00 börjar jag misstänka att förlossningen startat! 

Tjoho! (Tänkte jag tyst för mig själv och lät Lasse sova vidare) vid det här laget så kändes värkarna så pass mycket att jag gav upp idén om att sova.

Vid 01:30 gick jag upp och skulle kissa och ser då att det rinner blod ner i toaletten! Paniiik! Jag blev så fruktansvärt rädd, men kunde på något sätt ändå hålla mig rätt så lugn.

Jag väckte Lasse och sa att "vi måste åka nu, jag blöder igen". Han flög upp ur sängen! Så klart. 

Medan jag ringde till förlossningen så tog han fram väskorna och pratade med farmor och inom 20 minuter så satt vi i bilen.

Vi kom till FL vid 02, och då sattes en CTG på en gång och lättnaden när vi hörde hjärtljuden går knappt att beskriva! Vid undersökningen kunde BM se att jag blödde, men att mängden var "ok". Jag var nu öppen 3,5cm. 

Vi blev inskrivna, man kopplade ny CTG, satte nål, tog blodtryck osv.. Sedan så var tanken att vi skulle försöka sova lite. Jag i sängen och Lasse i en sackosäck på golvet :)

Lasse slumrade nog till en stund, men för mig var det omöjligt. Jag kände ju varje värk, även om dom inte var så starka. Vid 05 ringde jag på BM, och förklarade att det var omöjligt att sova. Vi kom överens om att dom skulle göra en ny undersökning och om det inte hänt så mycket ville jag gärna ha någon smärtlindring så att jag åtminstone kunde vila lite.

Det visade sig att jag nu var öppen 4cm, dvs det hade inte hänt så mycket.

Jag bestämde mig för epidural, efter mycket om och men. Var lite rädd för den, men det visade sig vara helt i onödan! Vilken fantastisk uppfinning!!! ALL SMÄRTA FÖRSVANN! Jag kunde se värkarna på CTGn, men kände inget. Godnatt sa jag och sov till 08.

Strax efter 8, en ny undersökning, då var jag öppen 5cm. Började känna av värkarna igen, så då fyllde man på EDAn och hokus pokus var smärtan borta igen! 

Lite blåbärssoppa och nyponsoppa till frukost. 

Sedan började det hända grejer! På 2,5h hade jag öppnat mig till 8cm och  ny påfyllning av EDAn. Men nu hjälpte den inte längre! (Upplevde jag det som, men det var ju trycket neråt som ökat, och det hjälper den ju inte emot) Så här blev lustgasen min bästa vän! Nu blev värkarna riktigt jobbiga!! Hade kanske 6-7 svinjobbiga värkar, sedan kände jag att dom blev annorlunda. Vi ringde på BM, men hon var upptagen så det kom en annan BM (som var helt fantastisk), och det visade sig att jag på bara några minuter hade gått från 8-10cm, och nu skulle bebis ut!!!

Den nya BM frågade om jag ville ha en bäckenbottenbedövning. Ja tack! 

Sedan kändes det som att kroppen skötte allt själv. Jag andades lustgas i värkarna, kroppen tog hand om krystvärkarna, jag kunde släppa lustgasen mellan värkarna och lyssna på BM. Sedan kom hon ut! Världens finaste lilla (stora!) tjej! Kl 11:53

Skulle nog säga att det inte kunde gått bättre! Visst, det går ju inte att komma ifrån att det gör förbannat ont och jag hade ju hellre sett att jag sluppit blödningen i början, men det är ju helt galet vad kroppen klarar av.