Förlossningsberättelse Leo- 2012-01-21
Fredagen den 20 januari skulle jag jobba min sista arbetsdag, för att sedan vara ledig i tre veckor (enligt BF datum som var satt till 11e feb). På tisdagen samma vecka, gick vad jag misstänkte var slemproppen, men eftersom jag aldrig sett en slempropp var det svårt att vara helt säker.
På onsdagen kom vad jag misstänker var mer utav slemproppen, men eftersom jag hört att det fortfarande kan ta veckor innan förlossningen startar så kändes det mest som ”ett steg i rätt riktning” mot förlossningen.
Lasse skämtade om att på fredag när du slutat jobba så sätter det igång ;-) Och jag var ju helt säker på att förlossningen skulle starta tidigare än beräknat, och att barnet skulle vara en mörkhårig pojke =D
Under torsdagen så började jag under perioder känna av ganska kraftig mensvärk. Så pass att jag blev lätt illamående och funderade ett tag på att ”sjukanmäl” mig på fredagen. Men jag misstänker att det var mensvärken, tillsammans med att känna sig tung som en flodhäst, vara konstant andfådd och jättetrött efter att ha kissat tio gånger på en natt, som gjorde att ledigheten lockade allt mer.
Jag tog mig upp och åkte till jobbet på fredagen som vanligt, men bestämde mig för att gå hem lite tidigare. Jag hade under två veckor haft upplärning med en nyanställd, så större delen av fredagen gick åt till att sammanfatta vad vi hunnit med under dessa två veckor, samt rensa mail, lägga in frånvaromeddelande, städa undan min plats, o.s.v.
Jag, Line, Jossan, Gabbi och Susanne gick och köpte lunch på Panini och satte oss i köket på vår avdelning och käkad. Under lunchen så tilltog ”mensvärken” och illamåendet, och jag fick lite svårt att hänga med i samtalet. Jossan frågade om allt var ok, och att vad jag misstänkte var förvärkar blev lite jobbiga att hantera och en känsla av trötthet uppstod så snart domsläppte.
"Värkarna" var långt ifrån regelbundna utan kom kanske två i timmen, och höll på i allt mellan fem till trettio minuter. Precis så man hört att ”förvärkar" kan vara..
Efter fikat kl 15, så packade jag ihop de sista grejerna, kramade alla och gick hem, men en konstig känsla av att jag bara skulle ha lite semester som snart skulle komma tillbaka =D
När jag kom hem så la jag mig i soffan och vilade, blev uttråkad på typ 20 min, och ringde Lasse.. ;-)
När Lasse kom hem så berättade jag hur dagen hade varit och vi pratade lite om att det fortfarande kunde dröja veckor, men jag tyckte nog det var bäst att han packade sin väska ”i fall att…”
Kontrollfreak som jag är, stod min väska packad sedan typ två veckor tillbaka…
Under kvällen så gjorde det liiite ondare allt eftersom, men det var svårt att vara säker på om det verkligen gjorde ondare, eller om jag bara upplevde det som jobbigare. Känslan var fortfarande fullt hanterbar, och kan närmast jämföras med mensvärk som under gymnasietiden gjorde att man stannade hemma, åt choklad och tyckte synd om sig själv.
Jag tror vi såg någon film, och gick och lade oss typ runt 23-00-tiden.
Lasse somnade efter en stund och jag slumrade nog in till och från också, men vaknade till med jämna mellanrum av att det gjorde allt ondare. Under början av natten sånkunde jag ändå halvsova igenom värkarna, vilket blev lite svårare allt eftersom...
Jag startade upp värk-appen, som Lollo rekommenderat och låg sedan i timmar och klockade värkarna som inte var särskiltregelbundna, men nu gjorde så pass ont att det inte gick att sova sig igenom.
Jag blev kissnödig typ en gång i halvtimmen, och varje gång jag klev upp så gjorde det lite ondare, än när jag låg ner.
Vid sextiden, så började verkarna ibland att göra så ont att jag fick fokusera på att andas när dom kom. När värken startade så gjorde det så ont att jag först höll andan lite, innan jag kom på att jag måste andas.
Jag började dra djupa andetag, in och ut, och försökte räkna andetagen. Jag kom tillslut fram till att jag kunde ta ungefär tjugo andetag innan det släppte, och det hjälpte lite att jag kunde fokusera på att räkna andetag.
Jag minns inte vad klockan var när Lasse vaknade, men klockan kanske kunde varit runt åtta-nio på morgonen. Han fixade lite frukost och jag fick i mig några mackor, och vi började kolla på Revenge, en ny serie som vi laddat ner som distraherade bra.
Serien tog bort lite fokus från det som gjorde allt ondare, men tillslut så fick jag be Lasse pausa för jag kunde verkligen inte koncentrera mig.
Tankarna på att ringa förlossningen började komma krypandes, men det kändes så overkligt att det faktiskt skulle ha startat, och tankarna på HUR ont det skulle när värkarna var på riktigt, bara snurrade.
Vid tio så ringde jag till förlossningen och medans signalerna gick fram så började jag funder på vad jag skulle säga… vilket resulterade i något i stil med ”Hej, jag är gravid i v 37” =D Sköterskan tog mitt personnummer och jag förklarade hur natten varit.
Hon förklarade att det kunde vara värkarna som satt igång, vilket gjorde att mitt hjärta hoppade över något slag! Hjälp, det kanske är dags snart!! Hon frågade hur lång tid det var mellan värkarna, och jag förklarade att det varierade..Sköterskan föreslog att jag skulle ta två alvedon, och kanske en varm dusch, och OM det var förvärkar så skulle dessa i så fall gå över.
Hon bad mig ringa igen om värkarna var tre eller flera på tio, minuter, eller om jag behövde hjälp med smärtlindring.
Jag tog EN Alvedon, eftersom jag fick för mig att de 500g som vi hade hemma, var jättestarka. Någon dusch kändes inte aktuell, för jag förstod inte riktigt hur jag skulle komma i badkaret med tanke på hur ont det gjorde. Efter ett tag påpekade Lasse att jag kunde ta en Alvedon till, vilket jag gjorde.
Timmarna gick och jag fortsatte kolla på serien vi laddat ner, och Lasse började kolla på nätet efter liknande symptom..
Då och då fick vi pausa serien och jag fokuserade på att andas igenom dom värsta värkarna som nu började göra riktigt jävla ont.
Vid kl 13 så började jag på allvar fundera på hur ont förvärkar egentligen skulle göra, och jag skulle nog inte fixa så mycket mer smärta utan smärtlindring kändes det som..
Jag tror klockan var strax efter ett när jag bestämde mig för att ringa förlossningen igen.
Jag fick prata med en sköterska som bad mig vänta i vad som kändes som en evighet. När hon kom tillbaka så sa hon att det egentligen var fullt på KS, men hon tyckte vi skulle komma dit ändå, för en bedömning, så kanske vi skulle så åka hem igen, alternativ till något annat sjukhus. (Jag hade ju även gått på specialistmödravården på KS, vilket säker var en bidragande faktor till varför dom ville att vi skulle åka in dit)
Jag klädde på mig, och Lasse började packe ihop grejerna. Tanken slog mig att vi kanske inte skulle ta med oss väskorna, varför vet jag inte.. men sedan kom jag på att dom kunde ju alltid ligga kvar i bilen OM det skulle vara falskt alarm.
Bilfärden till KS var riktigt jobbig och många gupp i vägen gjorde att jag ville klättra ur min egen kropp. Jag satt krampaktigt och höll i handtaget i taket.
Runt 14:00 så släppte Lasse av mig utanför förlossningen, och sa något i sit med att "bli inte besviken om vi får åka hem igen" ;-) Sedan åkte han och parkerade medans jag stapplade in och möttes av en man framför mig och luckan in till förlossningen.
Jag kommer ihåg att den enda tanken i mitt huvud just då var ”va faan står du och tar upp deras tid, du är MAN, flytta på dig!!” Hahaha :)
Efter vad som kändes som en evighet så gick han iväg och jag kunde gå fram till luckan där jag stod i någon minut innan någon barnmorska fick tid.
Just när hon kom fram till luckan kom en värk vilket gjorde att hon nog ganska direkt förstod att jag hade rätt så ont. Hon fick mitt personnummer och jag blev visad in till ett undersökningsrum där hon bad mig lämna ett urinprov.
Några minuter senare kom Lasse och vi fick vänta en bra stund i undersökningsrummet innan barnmorskan kom tillbaka.
Hon tyckte vi skulle börja med en undersökning, och hon lät ganska förvånad när hon sa ”Ja, du har jobbat på bra hemma, du är helt öppen” (!)
Det gick inte riktigt upp för mig vad hon menade så jag frågade hur öppen man är då, och hon svara de ”tio centmeter”
Hjälp, var det enda jag kunde tänka, samtidigt som jag kände en otrolig lättnad och tänkte att ”Det kanske inte blir så mycket värre än så här.." Men det var helt fel :)
Jag fick byta om till sjukhuskläder och barnmorskan försvann iväg för att skriva in mig.
Klockan i undersökningsrummet precis när vi kom in
Och den gigantiska magen..
Fortsättning följer ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar