Vår promenad hem

Leo skulle absolut INTE sitta i vagnen när vi skulle hem från fsk. Han skulle dessutom putta vagnen själv, allt var ok så långt..

3m från grinden så börjar han springa med vagnen och springer takt in i grinden  och flyger bakåt (landar som tur var på rumpan) men lyckas på något sätt bita sig både i tungan och läppen! Ajajaj. Tårar och blod. Efter att ha tröstat honom och torkat bort det mesta av blodet runt munnen så fortsatte vi hemmåt, och han gick snällt bredvid mig tills att vi kom till en korsning och vi skulle gå hem (till vänster) men han skulle absolut hå in på Ica (som ligger till höger i korsningen) Med illvrål från Leo samtidigt som han slingrar sig som en liten mask försöker jag få honom att sätta sig i vagnen. Omöjligt. Han är fruktansvärt stark för att bara vara år! Efter en stunds kämpande så ger jag upp och han klättrar ur vagnen, sätter sig och gråter på gatan och pekar på Ica. Vid det här laget är jag typ genomsvettig, och jag ger mig. Fel kanske jag vet inte.. Hur som, så går vi in på Ica, Leo tar en korg och sedan strosar han igenom hela affären, pekar på mjölken, försöker lyfta på locken vid lösgodiset, sedan "hej då" till tjejen i kassan och så kunde vi gå ut igen.. 

Väl ute så fick han en banan och satte sig då äntligen i vagen (med lite protester men inte värre än att det gick att övertala honom) 

Alltså hur handskas man med en tvååring som tror att han bestämmer allt??!

Är vi bara hemma så går det ju att vänta ut honom, men ute, när det är omöjligt att få honom att sätta sig i vagnen? Visst kan man bära hem honom, men 14kg? Vet inte hur långt jag skulle orka...