En vecka kvar på min mammalediget. En vecka!! Vet inte om jag ska skratta eller gråta faktiskt.
På många sätt ska det bli kul att börja jobba, få vara lite vuxen och bara ha sig själv att ta hand om på dagarna, men jag kommer ju sakna ihjäl mig efter min bebis!! Jag kommer väl att vara hemma runt fem-halv sex på em/kvällen (och vissa kvällar runt sju) Leo lägger sig vid sju-halv åtta vilket innebär att jag bara kommer att få träffa honom några timmar varje dag! Hur står folk ut med det egentligen??! Att vara borta ifrån sina barn så mycket menar jag..
Nu är jag helt övertygad om att han kommer att ha det hur bra som helst med Lasse, och jag tror även han kommer att stortrivs på dagis när det väl är dax för det. Min ångest handlar nog mycket om att Leo snart kommer att ha ett liv som jag inte hela tiden är närvarande i. Det känns jättekonstigt! Vi har ju umgåtts mer eller mindre dygnet runt i ett år! Visst, jag är och tränar, träffar vänner m.m lite då och då, men det går ju inte att jämföra.
Ska ju vara hemma juni, juli och sedan ta hand om inskolningen i augusti också så det är inte riktigt slut på föräldraledighet än.. och det är ju knappast så att Leo kommer vilja hänga med sin mamma hela dagarna resten av livet, även om en del av mig önskar att det vore så ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar